VÄV- Josefin Gäfvert, Matilda Dominique & Sara Elggren
Konsthall, Stockholm 2021
Vi pratar om att berätta, att väven är ett språk. Är vi så dåliga på att prata med ord att vi fick ta till det hemligaste av alla tecken? (Var vi rädda för vad vi skulle kunna säga rakt ut med våra munnar? Eller tröttnade vi så fort orden lämnade våra läppar?) Efter de långa förberedelserna är det bara värt att väva det som är viktigast att få ur sig. Kanske trodde vi just då att vi kunde stå för det ända in i evigheten? Det skiljde sig i alla fall från andra flöden. Jag minns att jag för många år sedan tänkte att det var genom väven som jag skulle våga vara som ärligast, då ingen förväntar sig att den ska ha något innehåll. Med väven som täckmantel kunde vi väva - näsdukar, stela och formbara genom stärkande koppartrådar, inte av snor - vad en annan skulle kunna tro var handdukar i våffelväv, men visade sig vara bärande konstruktioner på gränsen till sönderfall. Mattor som var alldeles för innehållsrika och ömtåliga för att någon nånsin skulle lägga dem på golvet. Liksom de gamla lyxiga gobelängerna rullar vi ut och ihop våra vävar, flyttar dem från plats till plats.
Josefin Gäfvert, Matilda Dominique and Sara Elggren are contemporary weavers based in Stockholm, working in the borderland of fine art and craft. Their collaboration is about opening up new doors to their artistic practices as much as challenging discussions about the woven object of today. Coming together, finding and making use of different platforms, expanding scenes for weave as artistic language. In dialogue with the history of weaving as it has been transmitted to us, the heritage of tradition, of Anni Albers, but also in response to the current movement of woven diversity. Where the practical is made unpractical; where different voices are mixed up, where the woven material is as much a fairytale as reality, magic and science.
Konsthall, Stockholm 2021
Vi pratar om att berätta, att väven är ett språk. Är vi så dåliga på att prata med ord att vi fick ta till det hemligaste av alla tecken? (Var vi rädda för vad vi skulle kunna säga rakt ut med våra munnar? Eller tröttnade vi så fort orden lämnade våra läppar?) Efter de långa förberedelserna är det bara värt att väva det som är viktigast att få ur sig. Kanske trodde vi just då att vi kunde stå för det ända in i evigheten? Det skiljde sig i alla fall från andra flöden. Jag minns att jag för många år sedan tänkte att det var genom väven som jag skulle våga vara som ärligast, då ingen förväntar sig att den ska ha något innehåll. Med väven som täckmantel kunde vi väva - näsdukar, stela och formbara genom stärkande koppartrådar, inte av snor - vad en annan skulle kunna tro var handdukar i våffelväv, men visade sig vara bärande konstruktioner på gränsen till sönderfall. Mattor som var alldeles för innehållsrika och ömtåliga för att någon nånsin skulle lägga dem på golvet. Liksom de gamla lyxiga gobelängerna rullar vi ut och ihop våra vävar, flyttar dem från plats till plats.
Josefin Gäfvert, Matilda Dominique and Sara Elggren are contemporary weavers based in Stockholm, working in the borderland of fine art and craft. Their collaboration is about opening up new doors to their artistic practices as much as challenging discussions about the woven object of today. Coming together, finding and making use of different platforms, expanding scenes for weave as artistic language. In dialogue with the history of weaving as it has been transmitted to us, the heritage of tradition, of Anni Albers, but also in response to the current movement of woven diversity. Where the practical is made unpractical; where different voices are mixed up, where the woven material is as much a fairytale as reality, magic and science.
