medverkande: Malin Dahlberg, Dennis LIljebäck, Josefin Gäfvert
När
jag har torkat på utsidan och det inte bubblar inom mig. När jag
vill att allting ska vara enkelt. Då undrar jag om jag verkligen är
en vulkan. Kanske är jag bara som den tråkiga marken runt omkring
mig? Eller är jag ett berg som försöker efterlikna den supervulkan
som en gång förändrade hela min omgivning?
Människorna runt omkring blir uttråkade när jag är sådär. De klättrar upp på mig och tittar ner i mitt inre, som att jag aldrig skulle vakna igen. Jag har förlorat hela min stolthet och styrka. När jag har gett upp tanken på att något spännande någonsin skulle spruta ut ur mig igen, börjar jag äntligen känna hur idéerna strömmar in i magmakammaren. Det är så skönt att ha magman i sig, att få ta del av dess energi och kraft. Kraften känns inte alltid som min egen, den är nerifrån djupet, från jordens inre. Den fyller mig och öppnar nya dörrar och gamla som jag inte orkar öppna annars. Det som annars känns överdrivet verkar helt normalt (det kanske är därför jag ibland i efterhand kan skämmas och äcklas av det som magman sedan ledde till: min blottade egoism). Själva utbrottet kommer ganska oväntat och plötsligt för alla runt omkring, men jag har ju levt med det inom mig. Då är jag så himla glad att jag är jag, att jag är en kraftfull vulkan. Jag är en urkraft, jag är ren.När jag tittar ut över den nya mattan som jag har täckt landskapet med, känner jag meningen med min existens. Det som var innan är glömt och begravt. Skadade jag någon på vägen? I så fall var det säkert värt det. Det är inte så många som får uppleva det vackra som jag skapar. Jag vet inte ens om det är viktigt för mig. Om det var det hade jag kanske försökt att vara lite mer inbjudande, och låtit andra komma närmare och ta del av min värme. Istället är jag oberäknelig och kompromisslös. De flesta vill vara i mer anpassade landskap, där det inte händer så mycket. Det viktigaste för mig är att jag får finnas kvar som jag är, därför vore det bra om fler ville vara i mina landskap. Det värsta vore om människan kom på en teknik för att kväva mina utbrott och göra mig till ett vanligt berg. Först skulle jag nog bli likgiltig, men till slut skulle jag explodera. Jag skulle täcka marken med en tjock matta, som saknade skönhet.
Josefin Gäfvert
Människorna runt omkring blir uttråkade när jag är sådär. De klättrar upp på mig och tittar ner i mitt inre, som att jag aldrig skulle vakna igen. Jag har förlorat hela min stolthet och styrka. När jag har gett upp tanken på att något spännande någonsin skulle spruta ut ur mig igen, börjar jag äntligen känna hur idéerna strömmar in i magmakammaren. Det är så skönt att ha magman i sig, att få ta del av dess energi och kraft. Kraften känns inte alltid som min egen, den är nerifrån djupet, från jordens inre. Den fyller mig och öppnar nya dörrar och gamla som jag inte orkar öppna annars. Det som annars känns överdrivet verkar helt normalt (det kanske är därför jag ibland i efterhand kan skämmas och äcklas av det som magman sedan ledde till: min blottade egoism). Själva utbrottet kommer ganska oväntat och plötsligt för alla runt omkring, men jag har ju levt med det inom mig. Då är jag så himla glad att jag är jag, att jag är en kraftfull vulkan. Jag är en urkraft, jag är ren.När jag tittar ut över den nya mattan som jag har täckt landskapet med, känner jag meningen med min existens. Det som var innan är glömt och begravt. Skadade jag någon på vägen? I så fall var det säkert värt det. Det är inte så många som får uppleva det vackra som jag skapar. Jag vet inte ens om det är viktigt för mig. Om det var det hade jag kanske försökt att vara lite mer inbjudande, och låtit andra komma närmare och ta del av min värme. Istället är jag oberäknelig och kompromisslös. De flesta vill vara i mer anpassade landskap, där det inte händer så mycket. Det viktigaste för mig är att jag får finnas kvar som jag är, därför vore det bra om fler ville vara i mina landskap. Det värsta vore om människan kom på en teknik för att kväva mina utbrott och göra mig till ett vanligt berg. Först skulle jag nog bli likgiltig, men till slut skulle jag explodera. Jag skulle täcka marken med en tjock matta, som saknade skönhet.
Josefin Gäfvert